Hur skapar den nya ungdomspolitiken goda levnadsvillkor för alla?

I juni i år beslutade riksdagen om en ny svensk ungdomspolitik för nyomdöpta Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, före detta Ungdomsstyrelsen. Med anledning av den nya politiken hölls ett seminarium där en panel bestående av Alice Bah Kuhnke, generaldirektör, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mikael Sjöberg, generaldirekör, Arbetsförmedlningen, Inger Ashing, ordförande, Rädda Barnen, Felix König, ordförande, LSU och Nabila Abdul Fattah, debattör/ungdomsledare, Fryshuset diskuterade ungdomspolitik utifrån sina expertområden.

Den gamla ungdomspolitikens två övergripande mål: ungas tillgång till välfärd och ungas tillgång till inflytande ansågs bristfälliga och otydliga och har därför bytts ut mot tre nya: ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Bah Kuhnke meddelade att hon är fast besluten om att banka på alla generaldirektörers dörrar tills ett ungdomsperspektiv finns på alla frågor och i alla beslut, någonting som König menade är en enormt stor uppgift och skulle kräva betydligt ökade resurser. Bah Kuhnke poängterade att man nu vet mycket om varför en andel av unga har svårt att komma in på dagens arbetsmarknad, men att man nu måste börja göra. Hon uppmanade både paneldeltagare och åhörarna att hålla ögonen på henne och myndigheten och kräva resultat. Kuhnke medgav också att myndigheten inte är experter på unga och vad unga tycker och öppnade unga och ungdomsorganisationer i myndighetens arbete. Frågan är hur detta ska tolkas. Kommer vi se täta sammarbeten mellan myndigheten och en samling utvalda ungdomsorganisationer eller kommer myndigheten anställa fler unga tjänstemän?

Vid flera tillfällen betonade panelen ungas heterogenitet – Unga är inte en homogen grupp och kan inte heller betraktas som en sådan varken i politiken eller i utförande. Man betonade också vikten av mötesplatser genom vilka unga får inflytande över samhällsutvecklingen. Sjöberg medgav att Arbetsförmedlingen inte är någon effektiv myndighet och att de måste arbeta med sitt bemötande, särskilt mot unga. Han menade att organisationen kan bli bra inom fem till sju år, vilket ifrågasattes av andra paneldeltagare – måste det ta så lång tid? När förmedlingen insett och accepterat sitt problem kanske man borde fokusera på att åtgärda detta innan allt för många generationer passerat genom arbetsförmedlingens dörrar? Sjöberg menade också att arbetsförmedlingen måste utveckla sina webb-tjänser, något som jag ser som ett viktigt steg mot att inkludera unga arbetssökande på landsbygden eftersom det inte tvingar unga, arbetssökande landsbygdsbor in till centralorten.

Ashing pratade om vikten att hjälpa utsatta unga tidigt, redan när de är barn. Hon menade att diskriminering börjar tidigt genom att människor uttrycker att vissa barn aldrig kommer att bli någonting. Hon betonade också att det är katastrofalt att man i Sverige, trots en skollag som säger att alla ska klara grundskolan, accepterar att tio procent inte går ut nionde klass med godkända betyg. Var du bor ska inte spela någon roll för vilken hjälp du får av samhället, någonting som återigen kan knytas an till landsbygden. Hon menade också att vi måste hitta sätt att inkludera unga som idag inte ingår i några organisationer eftersom inflytande ska gälla för alla. Unga har olika förutsättningar, men sämre förutsättningar ska inte hindra dem från att vara med och påverka sitt liv och sitt samhälle. König ansåg att vi måste hitta sätt att översätta kunskap och erfarenheter från till exempel föreningslivet till meriter i arbetslivet och på detta sätt se och värdesätta människors olika kunskap och förmåga. Han menade att föreningslivets stora styrka är att de utgår ifrån att människor kan saker, vilket också andra aktörer kan lära av. Fryshuset kritiserade hur många organisationer, myndigheter, ja vuxna över huvud taget tjatar om att unga ska organisera sig, men att det alltid måste ske på de vuxnas villkår och utifrån deras former. Måste alla organisationer ha årsmöten och vårdat språk? Om vi återigen kopplar detta till unga på landsbygden kan vi konstatera att det bor färre människor i småorter och byar än i större städer. Detta kan ses som ett exempel på ungas olika förutsättningar vilka, enligt Ashing, inte ska hindra dem från att vara med och påverka. Förändrade krav och former för ungas organisering skulle kunna förenkla ungas möjlighet till påverkan på landsbygden, i förorter och i städer.

Jag vill sammanfatta seminariet med att unga måste få stöd och hjälp att få och nyttja sn rätt till inflytande. För mycket ansvar läggs idag på individen och i detta fall unga individer på väg ut i samhället. Önskas mer organisering bland unga? - Men hjälp unga att organisera sig då! Det kanske inte måste se ut som många organisationer ser ut idag, kanske går modeller och former att förändra och anpassas efter olika behov både hos unga i olika åldrar, med olika bakgrund och från olika geografiska platser, både tät- och glesbefolkade. Inlägget får avslutas med några kloka ord från Abdul Fattah: det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Då kan vi, #ungapålandsbygden, ju bara hoppas att både organisationerna och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor ställer upp för ungdomar både i städer och i byar.

Bild